Vanliga frågor

Jag skulle gärna vilja. Men min medelålders, överviktiga kropp har andra idéer. Numera unnar jag mig bara en då och då.

Nej. Jag mötte Ken efter att jag flyttat till Wales.

Under mitt första år på college arbetade jag som medhjälpare i ett program för mindre bemedlade förskolebarn. Jag förälskade mig i arbetet med detsamma.

Jag har alltid velat bli författare, men att jag började arbeta med specialpedagogik var en tillfällighet. Jag förälskade mig i det när jag arbetade med ett program för mindre bemedlade barn.

Jag tror att specialpedagogik – och läraryrket rent generellt – är mer av ett kall än ett yrke. Du behöver verkligen det rätta sinnelaget för att kunna trivas med det och en oerhörd önskan att göra det. Men om du är den typen, är det utmanande, intressant och djupt tillfredsställande, om än hårt arbete.

Jag är en processorienterad person, i motsats till en resultatorienterad person. Jag gillar själva processen i arbetet och därför spelar inte utfallet så stor roll för mig. Därför tycker jag om att vara i klassrummet, att vara tillsammans med barnen och jag är väldigt närvarande när jag arbetar. Självklart hoppas jag för barnens skull att jag ska kunna hjälpa dem och att deras framtid ska bli bättre, men för min egen del så spelar resultatet och framtiden mindre roll. Jag har lagt märke till att de människor som tenderar att känna sig deprimerade eller som blir utbrända ofta är de som är resultatorienterade. De har svårare att finna glädjen i samma upplevelse när det är så få positiva resultat.

Eftersom det är viktigt att veta om du har läggning som passar för den här sortens arbete, är mitt bästa råd att arbeta som volontär med barn med speciella behov innan du påbörjar någon formell utbildning. Om du tycker om arbetet som volontär kommer du även att tycka om arbetet och få betalt för det.

Jag är inte rätt person för att ge yrkesvägledning, delvis eftersom jag själv följde en väldigt brokig väg, och tog min första examen i biologi! ännu viktigare är att jag tog mina examina för över 20 år sedan och kraven kan ha ändrats. Det bästa stället att börja på är hos din syokonsulent på skolan eller någon annan som ger yrkesvägledning.

Inte för tillfället. Jag slutade undervisa när min dotter föddes eftersom jag ville tillbringa tid med henne. Under hennes uppväxt blev jag involverad i andra områden, främst som rådgivare för misshandlade barn och föreläsare, och jag fortsatte att skriva. Under de rätta omständigheterna kanske jag börjar undervisa igen.

Eftersom jag inte undervisar för tillfället och arbetar deltid med flera olika projekt parallellt, kan jag för tillfället inte ta emot volontärer eller praktikanter. Men det finns säkert en annan lärare eller förskolelärare som arbetar nära dig som skulle bli överlycklig över frivillighjälp.

Jag önskar att jag kunde säga ja, men det här är inget ”sifferspel”. Det här är riktiga människor och verkliga situationer. Det bästa jag kan säga är, att jag hoppas att jag har hjälpt fler än jag har skadat. Det är viktigt för mig att poängtera här att jag inte är en ”speciell” lärare. Jag gjorde inte ett bättre jobb än många, många andra där ute. Den stora skillnaden är helt enkelt att jag kan skriva. Därför kan ni läsa om mitt arbete. Men det finns en hel arme av underbart hårt arbetande, hängivna människor där ute, som gör precis lika mycket, om inte mer, som det jag gjorde.

Därför att inte många skulle vilja läsa om mina misslyckanden. Mina förläggare skulle förmodligen inte vilja ge ut mina böcker! Det betyder inte att jag inte har misslyckats. Det betyder bara att framgånghistorier uppskattas mer.

Min första bok var RÄVUNGEN som jag skrev 1979. Jag hade faktiskt inte för avsikt att låta publicera den. Jag började skriva den som en text för mig själv för att sätta den ovanliga upplevelsen tillsammans med Sheila på pränt innan den hamnade för långt tillbaka i tiden. Eftersom jag bara skrev för mig själv gick det väldigt fort. Jag skrev den på åtta dagar. Det var först efteråt som jag tänkte, ”Oj, det här är en bok!”

Jag gick till bokhandeln och köpte ett exemplar av ”Writer’s Market” som ger råd om hur man går tillväga för att finna en förläggare. Jag skrev förfrågan precis som det stod att man skulle. Sedan valde jag några förläggare som såg ut att ha publicerat liknande böcker. Till tre av dessa skickade jag en förfrågan om de var intresserade av att ge ut min bok. G. P. Putnam’s Sons svarade inom några dagar och bad att få läsa de första tre kapitlen. Jag skickade iväg dem och inom en vecka bad de att få se resten av boken. Därifrån är allt historia.

RÄVUNGEN var en författares dröm. Det tog bara 42 dagar från det att jag började skriva till att jag skrev under kontraktet för utgivning, så jag blev inte refuserad den gången. Men att bli refuserad är en normal del av författarskapet. Jag har blivit refuserad därefter.

Att skriva är något väldigt individuellt, därför är det svårt att ge några råd. Det som fungerar för mig kanske inte fungerar för någon annan. Men här är några generella tankar:
1) Tro på dig själv. Många kommer att försöka få dig att avstå, alltifrån föräldrar och lärare till förläggare och agenter. Om du inte tror på det du gör kan du inte förvänta dig att de gör det.
2) De bästa böckerna kommer inifrån dig. Det är anledningen till varför många författares första bok är deras bästa. De skriver om det djupaste och mest meningsfulla i deras liv vid just det tillfället. Det är också därför många författare ger rådet: skriv om det du vet något om.
3) Kom ihåg att bara du kan skriva din berättelse. Ingen kan lära dig hur du ska göra. De kan lära dig hur du ska gå tillväga, som t.ex. grammatik och interpunktion, men bara du kommer att ha din personliga stil. Så, även om det är bra att läsa många böcker för att se hur andra författare skriver och att gå på skrivarkurser eller att lyssna på författare som håller föreläsningar, är det viktigt att du låter din egen berättarstil utvecklas i din historia.
4) Uthållighet, uthållighet, uthållighet. Och ännu mer uthållighet.

Böcker är som bebisar. Det tar ungefär nio månader från det att jag lämnar in min sista version av manuskriptet tills den finns ute i bokhandel. Under den här tiden gås manuskriptet igenom av en redaktör som kontrollerar stavning, grammatik och tekniska missar. Sedan trycks den och ett korrektur skickas tillbaka till författaren, då ser man satsytan på hur texten kommer att se ut när boken är färdig. Författaren gör den sista korrekturläsningen och sedan binds boken in. Under den här tiden utformas även bokens omslag. Självklart vill förläggaren att författaren tycker om hur boken ser ut, men omslagets utseende, osv. är i slutändan alltid förläggarens beslut.

(G) –
Skylda mina förläggare för den här. Tyvärr är det så som böcker marknadsförs och vanliga författare har lite att säga om de fruktansvärda etikettraderna som visas i varje bok eller den hyperboliska klaffkopian. Säljarna kräver dessa saker och de är kraftfullare. Jag hatar tagglinjerna och klaffkopian och önskar att det skulle vara annorlunda. Så snälla, tro inte att jag tror på något av det de säger! Eller att min bok kommer att spegla sådana grandiosa idéer.

Att förvandla en bok till en film är en tudelad angelägenhet. Den första delen kallas för ”option”. Någon från filmindustrin – en skådespelare, producent eller manusförfattare – betalar en liten summa pengar för att få rättigheterna till din tok under en bestämd tidsperiod, vanligtvis ett år, i hopp om att de kan göra en film av den. Om de lyckas hitta tillräckligt med pengar, skriva ett filmmanus och kan börja filmproduktionen inom den tidsramen, köper de de fullständiga rättigheterna och gör sedan filmen. Bokens författare upphör att ha någon som helst kontroll över det kreativa arbetet från och med det ögonblicket han eller hon skriver sitt namn på den streckade linjen och tar emot pengarna, eftersom filmmänniskorna faktiskt har köpt rätten till berättelsen i det specifika mediet. Från och med då är det deras skapelse. Därför kan de göra precis som de vill och författaren har inget att säga till om. Författare kan behålla någon form av kreativ kontroll genom att vara medförfattare till filmmanuset eller som saklig rådgivare, men att göra film är mycket mer av ett grupparbete än vad skrivandet är, därför är det inte heller någon garanti. Dessutom, att arbeta inom filmindustrin förutsätter att du har ytterligare kunskaper och tar tid i anspråk som annars skulle gå till att skriva böcker. Det enda vattentäta sättet att se till att Hollywood inte gör förfärliga saker av en bok, är att inte sälja dem rättigheterna alls, men det är inte speciellt kul.

Ja, det har jag. ända från det att jag kom på hur man håller i en penna har jag skrivit. I TIGERUNGEN skildrade jag hur jag som åttaåring upptäckte ”skrivandets magi”. Jag hade skrivit en liten berättelse om min hund istället för att arbeta i min läsebok i skolan. Min lärare ertappade mig och tog ifrån mig berättelsen. Hon lämnade tillbaka den ungefär två veckor senare och jag minns att jag satt på trappan utanför skolan och läste min historia igen och plötsligt fick en uppenbarelse om hur man, om man skrev något bra, kunde återvända till texten vid ett senare tillfälle och känna exakt samma känslor. Jag minns att jag tänkte att det var som att ta ett foto, fast inte av situation utan på människors känslor. Jag tyckte att det var coolt. Magiskt. Verkligen magiskt. Det var ett av de avgörande ögonblicken i mitt liv, den eftermiddagen på trappan till Winans School.

Sanningen är den, att skrivandet nästa är som en sjukdom för mig. Jag talar om mitt författarskap som något ”organiskt”, eftersom det är något jag helt enkelt måste göra. Det är en del av mig, precis som att äta och sova och att andas. Jag hör om andra författare som måste disciplinera sig att sätta sig ner vid skrivmaskinen eller vad det än må vara och ”skriva varje dag” eller ” skriva si eller så många sidor”. För mig handlar det snarare att jag måste tvinga mig själv att inte sitta vid datorn! Jag skulle med glädje kunna skriva hela dagarna, alla dagar och försumma allt annat.

Jag hade en hemlig hjälpare. Många skolor investerade i den tidens ”nya teknologi”, vilket var en otymplig gammal videokamera och filmprojektor. De var svåra att handskas med och användes därför sällan. Eftersom jag är lite av ett teknikfreak utnyttjade jag detta faktum och hade apparaterna i mitt rum när ingen annan behövde dem. Alltså filmade jag ofta i mitt klassrum och det materialet har jag använt som källa för mina böcker. Jag förde också dagbok och där jag antecknade anekdoter.

Man måste ta hänsyn till både etiska och juridiska aspekter när man skriver om verkliga människor.

Den etiska aspekten är mycket viktig. Det går en fin linje mellan att dela med sig av en historia som borde berättas och att exploatera människor. I dagens samhälle där dokusåpor och kändisskvaller är vardagsmat blir den linjen allt mer diffus. Men jag tycker inte att det är rätt att använda människors lidande i syfte att underhålla. Därför finns det några delar av de människors liv jag har skrivit om, som jag inte delar med mig av.

På samma sätt är jag mycket mån om att skydda dem från att bli identifierade. De flesta av de inblandade var omyndiga när jag kände dem. De flesta av händelserna som beskrivs är väldigt personliga och de flesta har nu gått vidare i sina liv. Dessutom, de här berättelserna är mina redogörelser, ur mitt perspektiv, och hur jag uppfattar saker är subjektivt. Ibland ser jag saker helt annorlunda än de gjort, helt enkelt därför att jag har ett annat perspektiv, men det betyder inte att deras synsätt är lika giltig. Jag har inte alltid lyckats med det här, därför är jag numera mer försiktig.

Det finns också några allvarliga juridiska aspekter att ta hänsyn till när man skriver om verkliga människor. En del ger inte sin tillåtelse att man skriver om dem. Ibland har de starka invändningar mot hur man minns saker, även om man är säker på att man har rätt och deras uppfattning är felaktig. Jag ordnar signerade medgivanden i så många fall jag kan. Om möjligt låter jag också huvudpersonerna i boken läsa det färdiga manuskriptet innan det skickas vidare till förläggaren.

Ibland är de juridiska problemen så stora att vissa karaktärer måste framställas som en blandning av karaktärer eller utelämnas helt. Ibland får människor kalla fötter efter det att boken är färdig för utgivning och de vill att kostsamma ändringar ska göras eller de vill inte längre vara med i boken. Ibland går människor med på att skildras som karaktär i ett medium, som t.ex. en bok, men vägrar att ge ett medgivande för att skildras som karaktär i ett annat medium, som t.ex. i en film, vilket medför att rättigheterna till boken inte kan säljas. Min erfarenhet är att man behöver ett extremt omfattande samtyckesformulär för att klara dessa typer av eventualiteter, så om du planerar att skriva om verkliga människor är mitt bästa tips att först skaffa en bra advokat!

Namn, förstås. även ordningsföljden i vilken saker hände är ofta ändrad. Oftast är platserna ändrade. Några lättidentifierade händelser är ersatta med liknande händelser.

Nej, tidsföljden stämmer inte. Jag har i många fall ändrat den kronologiska ordningen. Vissa saker hände i verkligheten före eller efter de hände i boken. Der finns tre skäl till det:
1. För att skydda människors privatliv.
2. Vissa historier löper samtidigt men personerna har fått andra namn eller så har den kronologiska ordningen ändrats för att möta de inskränkningar som gjorts i medgivandena som gjorts eller för att skydda människors privatliv.
3. På begäran från förläggaren eller andra externa faktorer som ligger utanför min kontroll, utspelar sig några berättelser i helt andra miljöer än det som skildras, därför passar de inte in i tidsföljden.

Böckerna hamnar i en genre som kallas ”sakprosa”. Ett liknande exempel är Janes Harriots veterinärberättelser. De är inte biografier eller akademisk text. De är istället minnen, vilket innebär att de är redogörelser av mina personliga upplevelser inom specialundervisning, terapi och rådgivning, alltså mitt eget perspektiv. Alla berättelser bygger på verkliga människor som jag har känt och verkliga händelser som jag varit med om. Stora delar av dialogen är riktig och ordagrann, baserad på videoupptagningar. (Några stillbilder från dessa videoupptagningar visas senare i den här delen.) Jag har också fört utförliga dagböcker, skrivit ner anekdoter och vissa delar av böckerna kommer nästan oförändrade ur dessa. Alla direkt citerade arbeten av barn, inklusive Sheilas dikt, är deras verkliga arbeten.

Men, det är också mycket som är rekonstruerat. En del har att göra med att jag vill skydda människors privatliv och de juridiska aspekter jag nämnde ovan. Annat beror på att man måste skriva passager som sammanför olika delar så att texten flyter. Ytterligare en orsak är motivet bakom boken. I mina första böcker drevs jag av min relation till barnen och ville fånga det exceptionellt vackra i vissa barns personlighet. I de senare böckerna har jag blivit mer fokuserad på en viss frågeställning. Jag har velat belysa ett specifikt problem och diskutera det vidare. Då har jag tagit ett exempel från mina egna erfarenheter och byggt berättelsen kring det. Det kanske inte alltid finns tillräckligt med material kring en incident till en hel bok, därför har karaktärer och situationer satts samman för att man ska få en komplett historia eller separata historier har kombinerats genom sammanfogande passager. Men, allt material är fortfarande hämtat från mina personliga erfarenheter och handlar om verkliga problem som jag har ställts inför, verkliga människor jag har mött och verkliga upplevelser jag haft.

Precis som att rättsliga frågeställningar har stor inverkan på hur böckerna skrivs, påverkar även förläggaren ganska mycket, eftersom det är förlaget som faktiskt ska sälja boken. Min huvudförläggare är mitt amerikanska förlag. De ser manuskriptet först och jag arbetar tillsammans med deras redaktörer när manuskriptet färdigställs, så de bestämmer till viss del böckernas innehållsmässiga struktur. Det påverkar direkt vad jag har med i boken. T.ex., min förläggare vill ogärna att handlingen i mina böcker utspelar sig någon annan stans än i USA, eftersom deras marknadsundersökningar visar att sakprosa som utspelar sig i icke-amerikansk miljö inte säljer i USA, medan utländska läsare gärna läser en historia som utspelar sig i USA. Därför måste jag, om jag vill berätta om något barn jag har träffat eller någon upplevelse jag haft sedan jag kom till Storbritannien, låta handlingen utspela sig i USA.

På liknande sätt har de varit ovilliga till att jag varierar bokens struktur. SKYMNINGSBARN är den första boken där jag äntligen kunnat berätta om mitt arbete utanför skolans klassrum igen, men ett tag vägrade de att ge ut det formatet, eftersom BURPOJKEN inte var lika framgångsrik som berättelserna från klassrummet.

Jag har även varit tvungen att gör andra förändringar p.g.a. min förläggare. I en bok var jag tvungen att ändra barnets etniska tillhörighet. I flera fall har jag varit tvungen att ta bort verkliga händelser ur berättelser, eftersom de har ansetts vara för grymma och för ”olycksbådande”. I SPÖKFLICKAN stod jag under enorm press att komma med ett ”svar” till huvudpersonens beteende för att berättelsen skulle få ett lyckligt slut, fast det inte fanns någon upplösning, varken lycklig eller olycklig. Det här är alla typiska förändringar som i princip alla författare till sakprosa möter.

Ja. Och då tog jag bort texten.

Nej, inte någon i mina böcker som bygger på verkliga händelser. Det enda problem jag har stött på var med en kvinna som trodde att jag hade baserat min roman SOLROSSKOGENpå hennes liv. Det var inte sant och som tur var hade jag daterad korrespondens till min agent som styrkte källan för mina idéer till romanen, så fallet lades ned.

I vissa delar av USA har mina böcker censurerats eftersom de inte ansets vara lämpliga för barn under 15 år.

Jag håller inte med om detta. Oftast gör barn sådant de är mogna för. Så om en tolvåring väljer att läsa RäVUNGEN, är det troligaste att han eller hon är tillräckligt mogen för innehållet. Jag skriver om några väldigt allvarliga men verkliga ämnen. Böckerna skildrar en värld där hemska saker ibland sker, men de skildrar också en värld där det finns goda, omtänksamma människor som vill göra så att saker blir bättre. Jag tycker inte att barn behöver skyddas från det budskapet.

Eftersom de faktabaserade romanerna grundar sig på sanna händelser och det av naturliga skäl finns ett begränsat antal av dem! Dessutom, en del saker kan jag helt enkelt inte skriva om för att skydda en persons privatliv eller för att jag inte kan få deras tillstånd.

Jag är inte särskilt intresserad av att skriva journalistiska texter, vilket de skulle vara om jag skrev faktabaserade redogörelser av andra människors liv. Det jag tycker mest om är att skriva om djupa känslor och det vore omöjligt för mig att beskriva andra människors djupa känslor eftersom jag inte är inne i dem.

Ett annat skäl till varför jag har skrivit romaner är, att de faktabaserade böckerna, ur ett kreativt perspektiv är väldigt begränsade. Till och med innan jag börjar skriva ligger handlingen, personerna, miljöerna alla redan fast. Den enda kreativa arbete jag gör är att komma på hur vissa saker ska uttryckas eller gestaltas utan att personerna kan identifieras och jag bli stämd!

DEN MEKANISKA KATTEN ansågs inte var en ”amerikansk roman”. Det är en ganska komplex berättelse som min amerikanske förläggare inte ansåg skulle tilltala amerikanska läsare. Därför finns den för närvarande bara på svenska, italienska, finska och japanska.

SOLROSSKOGEN, som jag skrev 1983, trycks inte längre på engelska. Det är helt normalt. Få romaner har ett ”hyll-liv” längre än några få år. Din bästa möjlighet att hitta ett exemplar är att leta på eBay.com eller lämna ditt namn och din adress någonstans som t.ex. på Amazon.com. Det finns säkert exemplar lite här och var. En av mina vänner ville ha ett och hon har lyckat hitta fyra stycken sedan dess genom Internet. Det verkar också som om www.bol.com säljer nya exemplar av SOLROSSKOGEN på engelska.

Det är en fråga att ta upp med min förläggare. Jag har ingen kontroll över den delen av arbetet. Jag vet att min japanske förläggare har försökt att få till stånd en nyutgivning den engelska versionen av SOLROSSKOGEN eftersom den japanska utgåvan har varit populär och många även vill läsa den på originalspråk. Hittills har inte de lyckats övertala dem.

Jag tror att alla författare vill veta att det han eller hon har skrivit betyder något för människor. Så ja, jag tycker alltid att det är kul att få beundrarbrev. Jag läser personligen alla brev jag får.

Ibland. Det beror på flera saker. Vanligtvis vill förläggaren helt enkelt veta vilken typ av läsarbrev författaren får eftersom förläggaren vill kunna möta läsarnas behov på bästa sätt. Om t.ex. många läsare är intresserade av samma saker kanske förläggaren ber författaren att skriva om det i framtiden. Förläggare läser också brev för att hålla ett öga på författares säkerhet. I de fall där beundrarbrev kommer från icke-engelsktalande läsare gör förläggaren ibland en sammanfattning av vad som sagts i brevet. Men de kan inte bistå med översättningar. Min erfarenhet är att mina förläggare öppnar ca 25 % av min post. Resten kommer oöppnad till mig.

Det kom nog fram. Förläggare är faktiskt väldigt bra på att vidarebefordra post till författare. Men eftersom jag bor utomlands föredrar vissa förläggare att skicka breven buntvis till mig var tredje eller sjätte månad. Det kan medföra en ganska stor glapp mellan det att brevet skrivits och att jag läst det.

Jag får ett enormt antal läsarbrev. Ibland är det så många som 2000 stycken per månad från hela världen. Det är helt enkelt inte möjligt för mig att svara på dem alla personligen. Om jag skulle försöka skulle jag inte få någon tid över till att skriva böcker eftersom jag också tar hand om min familj, föder upp får och fortfarande arbetar med barn för att bara nämna några saker. Jag hoppas att jag genom diskussionsforumet här och på andra liknande sätt, personligen ska kunna hålla kontakt med fler läsare och samtidigt ha ett liv!

Försök att komma ihåg vanlig hövlighet. Framförallt, om du tycker om författaren tillräckligt mycket för att skriva till honom eller henne, visa författaren det då genom att ta dig tid att stava hans eller hennes namn rätt och att böckernas titlar är korrekta. Undvik att ställa frågor som redan besvarats i boken du precis har läst eller där du kan finna svaren på omslaget. Och viktigast av allt, skriv alltid fullständig adress i brevet, inte bara på kuvertet. Många gånger har jag faktiskt velar svara en läsare men inte haft någon adress eftersom brevet och kuvertet av någon anledning hamnat åt skilda håll eller så togs kuvertet bort hos förläggaren och kom aldrig fram till mig tillsammans med brevet.

Det var videoinspelningar jag gjorde för att hjälpa mig i undervisningen. De var gamla smalfilmer så de flesta har försvunnit eftersom jag inte lät göra videokassetter innan smalfilmstekniken försvann. Dessutom, eftersom de bara spelades in för att hjälpa mig i mitt arbete har jag inga tillstånd att visa de flesta av dem. Därför skulle jag inte kunna göra dem tillgängliga för allmän visning. Kanske det också är värt att tillägga att eftersom de är inspelningar av aktiviteter från klassrummet och terapisessioner, är de oftast otroligt tråkiga! Det verkliga livet är inte alltid speciellt intressant om man inte redigerar bort de tråkiga delarna.

BURPOJKEN gjordes 1986 till en tv-film som hette ”Trapped in Silence”. Marsha Mason och Kiefer Sutherland spelade huvudrollerna. Det är en relativt bra omarbetning om man bortser från det faktum att det är 20 års ålderskillnad mellan Marsha Mason i filmen och hur gammal jag var när jag arbetade med Kevin. Och jag bara önskar att jag hade haft den tjusiga lägenheten och stora bilen hon hade!

RäVUNGEN gjordes 1995 till en tv-film som hette ”Untamed Love”. Cathy Lee Crosby spelade huvudrollen i den. Tyvärr är den riktigt usel och ju mindre som sägs om den desto bättre.

Jag tror att alla föräldrar vill göra ett bra jobb, men det är en väldigt svår uppgift. Självklart har det hjälpt mig att jag har en utbildning i barns utveckling, etc., men jag har också gjort många misstag. Saken är den att det finns många saker som har med föräldraskap att göra som ingen talar om för dig. De skulle antagligen inte ens kunna berätta det för dig. Man måste uppleva det själv. Men eftersom man inte vet vad man gör begår man misstag och inser dem först i efterhand. Vissa saker kan man ställa tillrätta och be om ursäkt för. Annat måste man bara leva med. Jag hoppas att jag har varit en bra mamma. Jag har verkligen försökt att vara det. Men bara min dotter kan svara på den frågan.

Ja, massor! I början antog jag att jag skulle vara en bra mamma med tanke på all utbildning jag har i psykologi, barns utveckling och min erfarenhet av att arbeta med barn. Jag antog att jag skulle ha ett avspänt förhållandet till allt, oavsett vad det gällde eftersom jag som person är väldigt avspänd.

Men vad jag blev överraskad! Det som förvånade mig mest var att upptäcka att det var så stor skillnad mellan att arbeta med andras barn och att arbeta med sitt eget. Jag var så otålig! Det både förvånade och oroade mig. Jag kunde tolerera att andra barn gjorde vad som helt, men stackars Sheena – hon gjorde minsta lilla grej och det drev mig till vansinne! Till slut kom jag fram till att det helt enkelt är så här man känner inför sina barn. Dina egna ungar är dina. Man har dem 24 timmar om dygnet och förhoppningsvis för alltid. Därför spelar det roll hur det blir när de växer upp. Man tänker alltid på deras framtid såväl som på hur det har det just nu. Man vill att de ska få ett gott liv och vara lyckliga när man inte längre finns. Därför är det svårt att ha ett avspänt förhållande till någon som är så viktig för en.

Min utbildning och erfarenhet av att arbeta med barn hade fått mig att tro att miljö spelar en mycket större roll i hur barn utvecklas än vad jag nu känner att den gör. Jag trodde att genom att erbjuda den rätta fysiska miljön och den rätta psykologiska miljön, skulle jag kunna förutse (vågar jag säga ”kontrollera”) vilken typ av människa Sheena skulle bli. Det jag lärde mig var att det är många fler variabler inblandade, alltifrån personlighet till godtyckliga lyckträffar, bra eller dåliga.

Det tog mig lång tid att komma tillrätta med det faktum att det inte var mitt jobb att göra Sheena till den sorts människa jag ville att hon skulle vara, utan snarare att ge henne det stöd och den vägledning hon behövde för att låta henne utvecklas till den sorts människa som hon ville vara. Det verkar ganska självklart när man ser på det men det är oväntat svårt att göra och det är också svårt att veta om man gör det rätt eller inte. Först i efterhand kan se vilka misstag man har gjort.