Torey Haydens bok ”Bara barnet” är inte bara ännu en bok. även om varje sida handlar om mysterierna kring känslomässiga störningar, sex, alkoholism, våld och brott av alla dimensioner, övertygas läsaren om att världen kan vara kärleksfull, medkännande, varm och välordnad. De sex barnens diagnoser i den här berättelsen – selektiv mutism, schizofreni, autism, förståndshandikapp – antyder knappast allt det motbjudande hos dessa små människor som vägrar att tala, som tömmer tarmen på måfå, som skriker och skränar och onanerar mot stolsben. ändå blir vi intensivt engagerade i hur och när de kommer att förändras.
Och som om inte sex små pojkar och flickor vore nog, dyker en förvirrad förälder upp. Hon heter Ladbrooke och är mamma till autistiska Leslie. Hon är väldigt elegant, förförande och hårresande vacker, men även alkoholist, promiskuös och outsägligt fientligt inställd.
Kärnan i denna berättelse är Ladbrookes och Toreys växande vänskap som påminner oss om att kärlek kan anta många skepnader. Ladbrooke vill vara ”bara ännu ett barn” i klassen. Titelen ”Bara barnet” tydliggör sensmoralen i den här boken: Genom samspel med och engagemang i andra människor får man insikt om livet. Och den här anmärkningsvärda lärarens berättelse övertygar läsaren om att ett av de mest krävande arbetena inom skolväsendet, en uppgift som för inte så länge sedan avfärdades som hopplös, kan belönas både riktligt och oväntat.
New York Times Book Review
Vad gör de nu?
Dirkie är nu i 30-årsåldern. Han har varit oförmögen att bo på egen hand. Därför han bor nu i ett gruppboende som även förser honom med arbete.
Torey har tappat kontakten med Mariana.
Leslie är i sena tjugoårsåldern. Hon har utvecklats väl även om hon fortfarande är gravt autistisk, vilket har inneburit att hon inte kan bo på egen hand. Därför bor hon fortfarande hemma med Tom. Men hon har anpassat sig väl och njuter av livet. Tom är omgift.
Torey har förlorat kontakten med Geraldine, men hon vet att hon fortfarande bor på Nordirland.
Shamie är i 30-årsåldern. Han har återvänt för att bo i Nordirland och arbetar där som statstjänsteman. Han skickar följande meddelande till läsarna:
Hej, det här är Shamie från ”BARA BARNET”.
Jag är hedrad över att bli ombedd att medverka på Toreys hemsida. Det var ett mycket speciellt år i mitt liv. Jag var så förvirrad och olycklig när jag kom till Toreys klass och det var en egendomlig plats av lugn och acceptans. Jag tror inte att jag skulle ha kunnat komma hem igen till Belfast om jag inte haft möjlighet att utvecklas i trygghet det året. Jag vill uppmuntra alla andra som kanske känner sig ensamma, isolerade eller olyckliga. Det är viktigt att veta att det finns människor i välden som bryr sig. Jag fick tillfälle att uppleva trygghet. Jag hoppas att andra också får den chansen. Fortsätt försöka. Fortsätt leta. Det är det värt.
Shemona är nu i 20-årsåldern. Hon har stannat i USA. Hon har tidigare arbetat med PR men har nyligen börjat undervisa. Hon skickar detta meddelande till läsarna:
Hej. Jag skriver bara för att tala om att jag har det bra och lever ett ganska bra liv. Jag har en fil.mag. i pedagogik. Jag klarade inte av att undervisa speciellt länge, är jag rädd. Det var inget för mig. Så nu jobbar jag på ett företag som gör läroböcker. Jag gifte mig med min pojkvän för fyra år sedan och nu har vi en dotter som heter Rosheena som är två och ett halvt. Och jag har fortfarande min andra bebis, Ronnie (den burmesiska kattungen). Jag tror att det var allt.
Ladbrooke har börjat göra research igen. Hon och hennes andre man skilde sig för flera år sedan. Hon och Torey är fortfarande nära vänner.
Till en början ville ja inte skriva något här. När Torey frågade mig kändes det som ett intrång i mitt privatliv på något underligt sätt, som att åter igen erkänna, men offentligt denna gång, hur illa saker och ting hade varit det året för mig. Så jag sa till henne att bara skicka mina bästa hälsningar. Men jag smög ofta omkring på diskussionsforumet men oftast kom jag tillbaka till ”vår” sida här och läste om den igen eftersom det fick mig att känna som om jag var tillbaka i det året, som verkligen inte var ett bra år för mig eftersom det var ett svårt år men ni vet vad jag menar. Jag kan den nog utan och innan. Jag läste hela tiden vad ”Shamie” och ”Shamona” skrev också tänkte jag, ”Jag vill också vara där.” Jag vill bli erkänd som en del av den klassen för det var faktiskt ”min” klass också.
Det är svårt att skriva något nytt. Som jag sa tidigare så har jag inte alltid varit lycklig och tillfreds. Alla andra som Torey har bett skriva hälsningar på hennes boksidor låter som om de verkligen har fått ordning på sina liv och det är jättebra. Jag kämpar fortfarande en hel del och det är inte enkelt att erkänna det ens alla dessa år senare. Men sånt är livet.
Så jag antar som jag sa förut, att om jag har någon hälsning till dem som läser böckerna handlar den om hur viktigt det är att hålla ut, hur viktigt det är att satsa på sånt som är annorlunda och svårt, på sätt att tänka som du inte är van vid, hur viktig förbindelsen mellan människor är eftersom vi alla på något sätt är uppdelade och det bara är när vi bryr oss om varandra som vi är hela. Torey hade ett uttryck som blivit en av mina favoriter och som jag inte sett att hon använt i någon av sina böcker. Jag tycker att det sammanfattar vad som hände mellan oss alla under läkningsprocessen. Varje gång saker och ting blev dåliga, livet kändes för jäkligt och jag var övertygad om att jag inte skulle klara mer sa Torey alltid, ”Ja, det är svårt. Det är jätte, jättesvårt. Men ’svårt’ är inte ’omöjligt’.” Jag tycker att det är häftigt. Jag tycker fortfarande att det är ett häftigt sätt att se på saker och jag försöker fortfarande att vara så, en dag i taget.
