Pojken var så blek att man kunde ta honom för ett spöke. Ett andeväsen. Något okroppsligt som skulle kunna lösas upp i tomma intet. Håret var månskensljust, tunt och mycket rakt, och hans hud var marmorvit med en matt, vaxliknande lyster. Han var faktiskt så ljus att han på avstånd gav intrycket av att varken ha ögonbryn eller ögonfransar och detta underströk bara hans andelika uppenbarelse.
”Mjau?” sa pojken.
”Hejsan Conor”, svarade James. ”Var så god och kom in.”
”Mjau?”
(ur Den mekaniska katten, Natur och Kultur, 1999, översättning Lena Karlin)
Författarens anteckningar
TOREY säger att även om den här berättelsen är påhittad, så skrev hon den för att utforska sina egna erfarenheter av kreativitet. Som barn hade hon väldigt livlig fantasi som till stor del började på samma sätt som Lauras gjorde i scenen från boken och fortsatte ända upp i tjugoårsåldern. Hon säger även att hon i likhet med Laura brukade ” driva folk till vansinne” när hon som tonåring prövade ut sina påhittade scenarier och karaktärer för att se om de var realistiska.
DEN MEKANISKA KATTEN har inte blivit antagen för publicering i England. När de tackade nej till att ge ut den sa hennes utgivare att det var för att boken inte passade in i en befintlig genre. Den beskrevs faktiskt som ”för nymodig”. Därför gavs boken ut i Sverige som första land, för att en vecka senare, ges ut i Italien och Finland. Nu är den även utgiven i Japan och har blivit en bästsäljare i alla fyra länd